Stugan är röd och julfin i metertjock snö. Henrik förfryser näsan. 21 december 2010

Det har varit och är fortfarande den värsta vintern i mannaminne. I natt snöade det ytterligare en decimeter och jag har aldrig sett så mycket snö. I stan ligger temperaturen på minus 10 grader och vi beslutade oss därför för att kolla upp temperaturen vid stugan. Där är det alltid några grader kallare än i stan.

20 minusgrader?! Det kan väl ändå inte stämma! Vi betraktade staplarna på datorn en stund och konstaterade sedan att det här måste kontrolleras. På med termobyxor och mössa, termos med varm choklad i en påse och frysta lussekatter och sedan bar det av.

Vägarna var glashala och vi fick parkera bilen mitt på parkeringen istället för att köra in den på vår parkeringsplats. Månen såg hel ut och lyste upp himlen och snön så pass mycket att ficklampan var överflödig. Snön gnistrade som diamanter och bilen som vi lämnade hade snökristaller på fönstren. Vi pulsade framåt i snön. Den var så djup att den nådde mig till knäna.

Det är den kallaste december på 100 år och jag har kraftiga kängor och termobyxor. Henrik har vindjacka och gymnastikdojor. Jag förstod inte hur mycket han frös förrän vi kom tillbaka till bilen efter en blixtvisit i stugan. Temperaturen hade då sjunkit till minus 23 grader och jag har aldrig varit med om sådan kyla.
Henriks näsa var vit. Vit som snön och vit som krita. Jag greps av panik.

”Aj! Varför i helvete biter du mig i näsan?!”

Jag hade sugit tag i Henriks nästipp.

”Titta i spegeln! Åh, herregud, titta i spegeln!” gastade jag och Henrik glodde i backspegeln, sedan började han skratta. Den kritvita nästippen blev långsamt blårödlila igen.