Vintertrötthet och målarfärg 27 december 2010

Tiden har gått allt för fort. Julen är över och snart tar ett nytt år sin början. Vi trodde att vi skulle vara så gott som färdiga i stugan innan vi måste lägga all krut på den nya lägenheten. Det blir aldrig som man tror.

Burkarna med kvistlack och blå väggfärg står staplade på varandra i ett hörn. De skulle strykas på panelen i köket i stugan och vi skulle måla över lasyren på väggpanelen i storstugan med vitfärg och sätta upp gardinerna igen och … ja, längre än så kom vi aldrig förrän vintertröttheten började äta mig inifrån.

Jag gömmer mig för mörkret men misslyckas fatalt. Inga ljus och inga eldar i världen kan äta upp mörkret och jag famlar i blindo – bokstavligen. Jag har olidligt dåligt mörkerseende; iris försvinner och mina ögon blir svarta som brunnar. Det betyder inte att jag är påtänd eller galen, som en och annan dörrvakt har trott genom åren; nej, det betyder att jag blir halvblind och får huvudvärk. Och blir trött. Olidligt trött.

Som om det inte vore nog att jag inte ser ett skvatt så innebär även denna nästintill totala avsaknad av ljus att jag blir deppig och sitter därför och gråter floder till och med när jag tittar på komediserier som Scrubs. Carla och Turk i Scrubs gifter sig – jag gråter – Laverne i Scrubs dör – jag gråter – J.D. blir pappa – jag gråter. (Vi måste sluta sträcktitta på Scrubs)

Inte ens det faktum att vi skall flytta snart kan dra upp mig till ytan. Jag vill bara gräva ner mig i en grop, gå i ide och vakna lagom till våren. Tack, älskade, underbara Henrik som står ut med mig.