Idag traskade jag runt i byn. Vi har gjort det många gånger sedan vi flyttade hit. Sakta men säkert börjar man hitta överallt, lära sig gatunamn och genvägar. Sakta men säkert börjar man känna sig som hemma.

Idag, när jag var på väg hem från  bussen, upptäckte jag något som jag inte har lagt märket till tidigare. Det kan låta banalt och är egentligen inget jätte-wow, om man säger så, men det fick mig att reagera och jag stannade mitt på torget och glodde rakt ned i marken. Där, förut begravt i snö, fanns ett brunnslock. Det var visserligen ett helt vanligt brunnslock men ändå helt annorlunda. Locket hade nämligen ett annat kommunmärke än vad jag är van vid att se på just brunnslock.

En något försenad aha-upplevelse slog mig: Just, fan, jag bor i en annan kommun nu! (Som om jag inte hade fattat det tidigare. Hehe)

Ibland funderar jag på om jag har valt fel yrke och den enda anledningen till det är att jag däckar av feber alldeles för ofta. Snoriga, men ack så söta, förskolebarn är en dålig kombination när man har ett immunförsvar som sprängs i luften och blir ickeexisterande efter några nysningar där man riktigt ser hur bacillerna far runt i luften och träffar mig som en kalldusch rakt i ansiktet. Feber igen alltså och Henrik kved och vred sig i ångest igår när de senaste veckornas antydning till förkylning helt plötsligt verkade bryta ut på mig. Jag har nämligen en tendens att smitta honom varenda gång. Förr blev han förvånad om han fick en förkylning en gång om året; numer tar det ett par dagar och sedan ligger han som en bakteriefylld grönsak i sängen lagom till att jag är frisk och på benen igen.

Nu har jag sovit i 20 timmar och febern verkar vara borta även om jag inte känner mig särskilt mycket friskare för den sakens skull.

För ett par dagar sedan fick vi ett plötsligt och väldigt konstigt ryck som vi snabbt fick ångra.

Den ena långväggen i det stora sovrummet är täckt med fönster, balkongdörr, element och utanpåliggande rör. Det är ingen lätt match för amatörmålare somvi. Således beslutade vi att vi skulle låta bli att tapetsera den väggen och istället måla över den äckelmintgröna färgen med antikvit beckersfärg istället. När såväl var gjort upptäckte vi att det inte alls blev så snyggt eftersom Henrik hade målat taket någon dag tidigare. Väggen såg smutsgul ut och blir det inte djävligt mycket vitt eftersom tapeten går i vita nyanser?

Jag får faktiskt skylla på Henrik här. Utan min vetskap började han måla väggen i den blå färgen som vi skulle målat kökspanelen i stugan med (fast aldrig kom så långt). Det blev inte bra men har man börjat måla så har man, så jag fortsatte. Och fult blev det!

Henrik fick slå undan sina tankar på en varm skön säng och lite pizza efter en några mils helvetesfärd på motorcykel i minusgrader (ja, vi har ju sagt upp mc-platsen) igår och köra tillbaka ett par mil till för att åka till Bauhaus och köpa väggfärg. Kritvit färg blev det den här gången och Henrik strök på det första lagret igår när jag låg och sov.

Oj, så blått det blev!

Så nu har vi alltså gått från mintgrönt till antikvitt till blått till kritvitt och vi vet fortfarande inte vilken färg vi skall ha på den där förbannade väggen – och den nya tapeten är ju ingen höjdare heller, som ni ser, men den börjar vi vänja oss vid nu så den behåller vi i några år till innan vi bestämmer oss vad vi ska göra. (Vi har ju faktiskt inte ens bestämt om vi ska sova i det här rummet eller inte än)

Ett riktigt matbord med sex stolar hittade vi på Müllers Möbler i Vellinge. Det vill vi ha! Men först måste målarna spackla väggar och måla om tak och väggarna i vardagsrum/kök i nya lägenheten. Hela skiten är fuskbyggt och ser fördjävligt ut.

Vi har tapetserat tre våder i stora sovrummet. Tapeten var inte alls så snygg som den såg ut i affären och både jag och Henrik är trötta på det mesta just nu. Den gamla lägenheten står fortfarande osåld och med en stor avfuktare, en massa hål i taket och en stor plastbubbla i köket.

Den äckelmintgröna färgen i det stora sovrummet i den nya lägenheten är i alla fall så gott som borta på en vägg just nu, men vi tar det så långsamt att vi skräms av det själva. Aldrig någonsin har ett rum stått halvmålat i över en vecka.

Jag är trött på vinterkylan som viner genom ben och märg. Jag vill bara ha sommar och ljus och lägger därför upp några bilder från midsommar nu senast:

Först retade vi oss mest på spackelmissarna. Målaren som var här var övertygad om att det inte är en yrkesman som har målat, trots att det är sagt att det är så. Anledningen till att vi anlitade honom var att förre ägaren helt plötsligt ville ha tillbaka fästet till teven som hade suttit på väggen. Han hade sagt att vi kunde behålla det men när vi väl hade fått nycklarna ville han ha tillbaka fästet. Fyra hål stora som femkronor och en del av tapeten följde med när vi skruvade ned fästet. Således måste vi måla på ovanvåningen trots att vi inte hade tänkt göra så.

I alla rum har golven glipor och lister är för små eller sitter snett, trots att lägenheten bara är fyra år gammal, och att det skall vara yrkesmän som har gjort allt. Det är sådant som man inte ser när man går på visning i en lägenhet full med möbler och visst har vi retat oss lite men inte mer än att vi har klarat av det. Hållaren till duschen är sönder och tvålkoppen som är fastskruvad i väggen trillade av igår, då började vi reta oss lite mer.

Idag visade det sig att lampan i badrummet inte går att skruva fast rakt eftersom hålen sitter fel. Henrik skruvade och fixade och svor och jag gick till kylen för att hämta en öl som vi skulle dela. Varken kyl eller frys verkar fungera. Vi sätter oss på golvet, svär och ögonen tåras av ilska. Henrik ser sig om, stirrar på listen under diskmaskinen och hasar sig bort dit.

”Fan vad konstigt det ser ut”, säger han och tar tag i den. Listen lossnar. ”Faaan!”

Vi sätter oss på golvet igen.

”Vad tittar du på?” frågar Henrik.

”På eluttagen”, säger jag. ”De sitter snett nästan överallt.” Vi har över 10 eluttag bara i vardagsrummet, minst dubbelt så många i övriga lägenheten. Henrik drar fram skruvmejseln.

Nästan inget av eluttagen är fastskruvade i väggen. Nästan alla sitter löst.

Ovanpå allt hade förra lägenhetsägaren en andrahandshyresgäst. Hyresgästen vägrar göra adressändring. Han hämtar sin post i vårt postfack genom att ”stoppa in sina små händer och fiska upp breven.” Inte ens jag kan fiska upp några brev från det postfacket och jag har djävligt små händer.

Var fan ska det här sluta?

Jag fick äran att först öppna porten till nya lägenheten.

”Hallå!” ropar Henrik när han öppnar ytterdörren. Han ropar ”Hallå!” i alla rum han går in i. Jag inviger toaletten och Henrik fortsätter att ropa ”Hallå!”

”Det här är ju inte klokt”, hör jag honom säga från ovanvåningen. ”Här går jag omkring och pratar för mig själv.”

I många timmar gick vi från rum till rum. Pratade, ritade och skrev på planlösningarna. Fortfarande vet vi inte riktigt vad vi skall ha i de båda sovrummen på bottenvåningen.

Första natten i nya lägenheten. Henrik inviger med en starköl.

Kvällen och natten med många kontraster började hos Anders och Nina i deras vackra lilla hus i Skabersjöby.

En stilla middag med många skratt och god mat och skålande i isande vindar där ingenting annat än tomtebloss ville brinna i stormen trots idoga försök från grabbarna och deras raketer. Ett par brinnande vedkubbar utanför dörren satte rätt stämning på kvällen och den där barndomsdrömmen om ett hundra år gammalt hus med knarrande brädgolv och järngrindar gjorde sig åter påmind.

Kring tvåtiden betalade vi en påg från byn för att köra oss in till stan och vi landade på en blöt fest hos Joel. Vi skrålade till Ulla Billquist och Jussi Björling, diskuterade krig och politik, hade allsång till gamla skillingtryck och rockade loss till allehanda musik på Spotify och Youtube. Glada i hågen sätter vi oss i en taxi och far då hemåt.

”Vad i helvete?” Jag trycker på strömbrytaren i köket och nu ser jag vad Henrik vrålar om. Han står där mitt på köksgolvet och plaskar runt i centimeterdjupt vatten. Våra blickar söker runtom i köket. Var kommer vattnet ifrån? Har diskmaskinen läckt? Nej. Har dörren till frysen stått öppen? Nej.

”Vafan!” Henrik för handen mot huvudet och tittar upp, snubblar ett bar steg bakåt och så ser vi. ”Vad i helvete!” Det droppar genom taklampan, nej, nu strilar det vatten rakt genom taklampan. Det blixtrar till i glödlampan och vi skyndar oss att släcka.

I strumplästen springer, halkar, skyndar jag mig ned för trappan; stannar upp, fumlar med telefonen ett ögonblick och slår sedan numret. Journummer för akuta vattenläckor står det på anslaget intill porten i trapphuset. Jag ringer men personen i andra änden klickar bort mig. Jag ringer igen och blir åter avvisad. Slår jag fel nummer? Nej, nu kommer jag fram.
En trött person svarar. Jag anger mitt namn och adress.

”Det rinner vatten rakt in i vår lägenhet!” ropar jag och förklarar. Det blir tyst i den andra ändan. En sluddrande, berusad röst svarar något obegripligt. Åh, helvete! Jag måste ha ringt fel! Jag ber om ursäkt och lägger på; ringer igen. Samma röst svarar. Nej, det är rätt. Visst är han jour för vattenläckor.

”Men herregud, karl! Du är ju berusad!” utbrister jag och hör hur jag låter som en hemmafru i en svartvit pilsnerfilm. Han hostar till.

”Bearoosad? Naj, full e ja ente. Baua tlött.” Han är så full att man knappt förstår vad han säger. ”Det är bara för att det regnar som du har vatten i köket”, säger han och lägger på. Jag ringer åter igen.
”Regnar in?” vrålar jag rakt ut i luften. ”Det är förhelvete minusgrader ute och det snöar inte ens!” Min röst studsar mot väggarna i trapphuset; jourhavande vattenläckskille blir tyst. Han verkar ha somnat igen. Jag ryter i luren och han säger att jag skall gå ned i källaren. I taket finns huvudkranen och den skall jag stänga av. Henrik följer mig ned. Hade jag varit ensam hade jag inte nått upp ens om jag hade stått på en stol men nu räcker inte ens en 183 cm lång karl till. Det är kranar och rör överallt i taket. Killen i telefonen kan inte redogöra för vilken som skall vridas på.

”Vrid på alla”, säger han och så får ett helt kvarter vattnet avstängt i flera timmar framåt.

Burkarna med kvistlack och blå väggfärg står staplade på varandra i ett hörn. De skulle strykas på panelen i köket i stugan och vi skulle måla över lasyren på väggpanelen i storstugan med vitfärg och sätta upp gardinerna igen och … ja, längre än så kom vi aldrig förrän vintertröttheten började äta mig inifrån.

Jag gömmer mig för mörkret men misslyckas fatalt. Inga ljus och inga eldar i världen kan äta upp mörkret och jag famlar i blindo – bokstavligen. Jag har olidligt dåligt mörkerseende; iris försvinner och mina ögon blir svarta som brunnar. Det betyder inte att jag är påtänd eller galen, som en och annan dörrvakt har trott genom åren; nej, det betyder att jag blir halvblind och får huvudvärk. Och blir trött. Olidligt trött.

Som om det inte vore nog att jag inte ser ett skvatt så innebär även denna nästintill totala avsaknad av ljus att jag blir deppig och sitter därför och gråter floder till och med när jag tittar på komediserier som Scrubs. Carla och Turk i Scrubs gifter sig – jag gråter – Laverne i Scrubs dör – jag gråter – J.D. blir pappa – jag gråter. (Vi måste sluta sträcktitta på Scrubs)

Inte ens det faktum att vi skall flytta snart kan dra upp mig till ytan. Jag vill bara gräva ner mig i en grop, gå i ide och vakna lagom till våren. Tack, älskade, underbara Henrik som står ut med mig.

20 minusgrader?! Det kan väl ändå inte stämma! Vi betraktade staplarna på datorn en stund och konstaterade sedan att det här måste kontrolleras. På med termobyxor och mössa, termos med varm choklad i en påse och frysta lussekatter och sedan bar det av.

Vägarna var glashala och vi fick parkera bilen mitt på parkeringen istället för att köra in den på vår parkeringsplats. Månen såg hel ut och lyste upp himlen och snön så pass mycket att ficklampan var överflödig. Snön gnistrade som diamanter och bilen som vi lämnade hade snökristaller på fönstren. Vi pulsade framåt i snön. Den var så djup att den nådde mig till knäna.

Det är den kallaste december på 100 år och jag har kraftiga kängor och termobyxor. Henrik har vindjacka och gymnastikdojor. Jag förstod inte hur mycket han frös förrän vi kom tillbaka till bilen efter en blixtvisit i stugan. Temperaturen hade då sjunkit till minus 23 grader och jag har aldrig varit med om sådan kyla.
Henriks näsa var vit. Vit som snön och vit som krita. Jag greps av panik.

”Aj! Varför i helvete biter du mig i näsan?!”

Jag hade sugit tag i Henriks nästipp.

”Titta i spegeln! Åh, herregud, titta i spegeln!” gastade jag och Henrik glodde i backspegeln, sedan började han skratta. Den kritvita nästippen blev långsamt blårödlila igen.

Jag skrek som en gris och sprang som en dåre när Henrik hade fått upp den på spaden och gick ett par steg emot mig. Det var nästan i klass med förra året då jag trampade på en död mus. Jag är en riktig mes! Fast Henrik är macho! Jag tjatade om den där jäkla katten och gav honom en spade och tvingade honom att ta upp den trots att han kanske egentligen inte ville. Men han gjorde det, för jag vill inte riskera att snön faller igen och katten begravs och att jag trampar på den nästa gång vi åker ut till stugan.

I trädgården låg två högar hundbajs. Det gjorde det förra året också när vi kom ut där mitt i vintern och jag retar mig på hundägarna som låter dem springa lösa och inte plockar upp bajset bara för att det är vinter.

Henrik är macho

Så här skadeglad är man när man har sprungit efter Emma några meter tillsammans med död katt.

Luftvärmepumpen fungerar fenomenalt. Det är inte så kallt i stugan och stugdoften är borta. Det luktar bara rent och det är en fröjd. Inga möss kommer heller in och det är en himla tur för annars hade jag aldrig satt min fot där igen.

Ikväll satt vi och pratade om stugan, vad vi skall göra till våren och sommaren och att vi måste kalka gräsmattan. Det känns så otroligt avlägset. I februari flyttar vi ju och jag tycker att det är otroligt spännande men också nervöst och konstigt. Då har jag ändå bott på elva olika ställen i mitt liv och vet hur det är att flytta. Henrik har flyttat en gång och det var när han flyttade hemifrån. Han är hundra gånger mer nervvrak än vad jag är. Nu skall vi bara sälja lägenheten och sedan flyter nog allt på som det skall. Allt känns så fruktansvärt overkligt.

Våren 2009 deltog vi i budgivning på ett 100 år gammalt gathus på 65 kvadratmeter, med eternittak och minimal trädgård när våra flyttdrömmar gick i kras. Jag blev arbetslös. Istället köpte Henrik vår älskade stuga och när ett år hade gått och jag hade arbete igen och vi i månader hade renoverat det där stället så stod vi inför det största beslutet någonsin: ska vi sälja stugan och flytta till hus?

Genom stugan har vi förstått allt som krävs när man bor i hus. Det är inte bara trädgård utan så mycket mer som måste fixas, lagas och renoveras. Trädgården hann vi inte ens med i somras trots att vi hade beslutat att vi skulle ordna den. Och tar man in hjälp i ett bygge eller av tjänster till ett hus är det inte säkert att det blir som man vill ändå. Vi bråkade i månader med företaget som installerade luftvärmepumpen innan vi fick rätt. Någon gång i somras konstaterade vi båda därmed att aldrig, aldrig skall vi bo i hus. Vi har stött på nog med problem för att förstå att ett hus som är dubbelt så stort som vår lilla stuga kräver så mycket mer.

Så började vi gå på lägenhetsvisningar igen. Innan vi köpte stugan var lägenhets- radhus- och villavisningar vårt enda helgnöje. Det slutade vi helt med när vi hade stugan och vi istället började fundera på vattenpump och vi köpte luftvärmepump och Henrik krälade på krypvinden och isolerade med glasull tills han var alldeles flammig över hela kroppen. Sakta men säkert började vi planera för en permanent flytt till stugan. Så blev det aldrig.

I slutet av sommaren hittade vi vår drömlägenhet centralt belägen i grannkommunen. Det är en etagelägenhet på 95 kvadratmeter, endast 4 år gammal och i samma prisklass som det lilla parhuset vi för länge sedan ville köpa. Idag känns det bra att vi inte köpte det huset. Den lägenhet som vi nu skall flytta till är den finaste, mest underbara lägenhet vi någonsin har varit och tittat på. Den är perfekt och där kommer vi att trivas i många år. Och vår älskade lilla stuga skall vi också behålla.

Därmed återuppstartar vi bloggen igen. Det är en tid av spänning och förväntan som vi har framför oss!