jump to navigation

Ett ovälkommet renoveringsprojekt 22 september 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
add a comment

I lägenheten har vi fått mögel i badrumstaket. Det är sådant som man inte vill ha när man har en stuga att renovera. Men nu är det som det är och det har också gjort att vi har tvingats vara i lägenheten för fixa istället för i stugan de senaste dagarna.

Det var rätt konstigt det här. Vi visste inte alls att vi hade mögel i taket för det luktade inte och det var heller ingen missfärgning någonstans. Istället började det hela för ett halvt år sedan ungefär, kanske mer, med att det såg ut som om takfärgen skrynklade ihop sig litet som om det var luftbubblor bakom färgen.

För någon vecka sedan ställde sig Henrik på badkarskanten och petade på en av de där bubblorna med en kniv.

”Emma, kom hit. Det är lite konstigt här i taket”, ropade han och fick tag i en flik av den sönderpetade bubblan. När jag gick in i badrummet stod han med något stort, vitt, platt i handen, ungefär i stil med en väldigt tunn vaxduk. Först förstod vi inte var det var för någonting. Henrik gissade att det kanske var någon sorts våtrumstapet som hade suttit i taket, men när hela inte lossnade, förstod vi att det var takfärgen som hade släppt i ett enda stort stycke. Då kom stanken.

”Fan, vad här luktar”, sade Henrik.

Odören var omisskännlig.

”Det är mögel”, svarade jag.

Så fick Henrik åka till sina föräldrar och låna stege och luftavfuktare, han åkte runt till olika färghandlar för att leta mögeldödande medel som man har i tak och han köpte ny takfärg. Badrummet luktade mögel och taket var spackelgrått och jag trodde att det skulle ta en smärre evighet att få det klart. Men Henrik är snabb. Det tog ett par dagar och nu har vi ett vitt tak i badrummet och noll procent mögeldoft.

När jag är i stugan, saknar jag aldrig lägenheten och nu när vi var i lägenheten, saknade jag inte heller stugan. Ändå var det ganska skönt att komma tillbaka till stugan idag. När man är i stan så tänker man knappt på allt trafikbuller och oväsen men så fort man kommer ut till stugan så känner man riktigt hur mycket lugnare man blir av att vara här. Pulsen går ner och man slås av tystnaden och den så mycket friskare luften.

Det var först när vi insåg att varken jag eller Henrik längre slår på radion så fort vi sätter oss i bilen som vi förstod hur skönt det är att bo ute på landet. Tystnaden är dyrbar och underbart härlig.

Annonser

En förnimmelse om vintern 16 september 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
2 comments

Det är en magisk stämning i stugan idag. Den är så annorlunda att jag omöjligt kan somna om och istället gjorde jag som alla andra normala människor: Jag klev upp när Henrik hade gått till jobbet; klädde mig, åt frukost och liksom bara önskade att jag kunde vara som alla andra och ha ett vanligt jobb att gå till. Istället simulerade jag att det var just det jag skulle göra och tänkte att nej, nu bannemej är jag skyldig att skriva ett blogginlägg! Men först – först måste jag se efter så att Joakim och Therese lever!

Solen står eldröd över himlen. Älvorna tar varandra i hand och dansar suckande över slätterna. De drar sin dimhöljda slöja över varje träd och över varje äng. De har strött sitt stjärnstoft över vår vildvuxna gräsmatta; över pläden som hänger över trädgårdsstolen och över Henriks tröja som vi glömde därute igår. Nu, när jag skriver om det här och ser allt detta ske genom glaset i altandörren, kan jag omöjligt låta tröjan ligga kvar. Jag kämpar en stund med det trasiga handtaget, får upp dörren, stannar för andra gången idag till vid termometern, betraktar den noga. Den har inte ändrat sig det minsta den senaste timmen.

Filten är alldeles för tung av dagg för att släpa in. Jag tar tag i tröjan och älvstoftet förvandlas till miljoner vattendroppar och kylan och vätan går in i varje por i mina fingrar, kyler min kropp likväl inifrån som utifrån.

Det är fem plusgrader ute. Det är 19 grader i stugan och gryningen är mäktig. Jag tvingar mig ut i kylan för fjärde gången men varken dimman eller solen som nu har färgat varje träd och blad i skimrande guld, fastnar i kameran. Kylan trasar sönder min kropp och mitt förnuft och jag tvingar mig in igen. Från fönstret betraktar jag naturens fantastiska skådespel där den stigande solen drar fukten ur pläden med sådan kraft att det ser ut som om det ryker från det filtade tyget. Jag längtar inte längre efter ett jobb. Om jag hade arbetat just nu hade jag aldrig fått uppleva det här.

Jag tänker att det nog bara är för mig som den här gryningen är magisk. Henrik har kontrollerat elementen och de fungerar. Jag har filttofflor och dubbla tröjor på mig och har tänt levande ljus överallt som hjälper till att dra upp värmen i stugan.

Joakim och Therese har ett renoveringsobjekt till badrum, utan varken innervägg eller isolering. De har inget varmvatten och i stugan har de bara ett enda fungerande element. För dem är nog inte just den är gryningen mäktig så jag har slängt iväg ett SMS till dem för att kolla hur de mår. Måtte de inte ha frusit ihjäl inatt.

jbauerblandtomtarochtroll
I avsaknad av stämningsfull bild på gryningsdimma, finns här ovan istället en bild på en ”riktig” älva av den eminente John Bauer; här i illustration till Selma Lagerlöfs ”Bland tomtar och troll”, men i avsaknad av det litterära verket, kommer man istället till den elektroniska utgåvan av ”Bland troll och människor I” om man klickar på bilden. Lite folklore så här i sensommarens september, kanske? Bland annat berättelsen om bortbytingen rekommenderas varmt!

Bli frisk, älskling! 10 september 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
1 comment so far

Nu verkar det som att Henrik har smittat mig. Jag har ont i halsen och är grymt trött hela tiden. Vi har sovit halva dagen, både han och jag, och nu sitter jag sömnlös med dunderhuvudvärk så här lagom till efter midnatt när man inget annat vill än att sova. Fast Henrik sover fortfarande.

Idag har vi i alla fall varit väldigt konstruktiva: Vi har tittat på två och en halv film och fyra avsnitt ”Förhäxad” från DVD-boxen som vi har lånat av Therese. Däremellan har vi sovit. Jag tror inte att jag har sett Henrik ta det så lugnt någonsin, inte ens när han har varit sjuk tidigare. Fast å andra sidan har jag aldrig varit med om att han har haft feber heller. Men nu ångar det om honom och hans temperatur drar upp värmen i stugan och termometern som brukar visa under 21°C, går upp med flera grader.

Det är lite halvläskigt faktiskt. Jag brukar alltid ta det med en nypa salt: alla dessa epidemier, pandemier och olika influensatyper som blir till spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna sisådär en gång om året. Men nu gör jag ingenting annat än att googla svininfluensa för Henrik har feber. Och det har han aldrig annars.

Ett nytt sätt att se 08 september 2009

Posted by Emma Kastell in Ute.
add a comment

Henrik har blivit sjuk; ligger och rosslar i sängen, är stekhet och säger att han inte alls har feber och att han inte har tid med sådant här eftersom vi har en hel djävla stuga att fixa med. Med våld tvingade jag in en Ipren i hans mun och sedan gick vi ut en sväng eftersom det var över 25 grader inomhus och Henrik höll på att brinna upp. Vi var nog bara ute i tio minuter innan vi fick gå hem igen.

För en gångs skull gick vi i alla fall åt det ANDRA hållet mot vad vi brukar göra när vi är ute och går i vårt område. Normalt sätt går vi oftast samma runda: ut från vårt område, ut på stigen över ängen och sedan till Joakims stuga eller förbi Joakims stuga och förbi björnbärsbuskarna och ut mot dammarna. Idag gick vi som sagt åt andra hållet. Tråkigt, tyckte jag först, men tänkte att det egentligen inte spelar någon roll eftersom Henrik ändå är sjuk och förmodligen inte skulle orka gå så långt.

Men tråkigt? Den där jäkla kullen går man ju förbi minst två gånger om dagen eftersom den tornar upp sig precis bakom parkeringsplatsen.

Men att sitta i gräset UPPE på kullen var en helt annan femma. Wow, vilken utsikt! Härifrån ser man landskapet på ett helt annat vis. Jag skall gå dit och ta en bild någon dag. Stugbyn såg ut som ett virrvarr av leksakshus och mitt i alltihop vajade flaggan i tiometersflaggstången på gröningen. Vi såg ut över åker och äng och långt, långt borta såg vi Skabersjö kyrka som en liten vit fläck inte större än en legobit. Det var mäktigt!

”Det här är ju en perfekt pulkabacke för Simon”, sade Henrik och tyckte att vi skulle åka snowracer med honom till vintern om vi har snö här då. Ett rykte säger nämligen att när det är gråblött vinterregn i Malmö så är det dalande snöflingor och gnistrande vita täcken över markerna här ute.

Det är ju livsfarligt att åka pulka i den här backen, tänkte jag, men insåg sedan att det nog är en viss skillnad på att vara 25 år och mesigt vuxenrädd för allt och att vara nio år och bäst i hela världen.

Så bestämde vi oss för att åka pulka och snowracer till vintern och sedan gick vi hem och Henrik stupade rakt ned i sängen.

Det går framåt, sakta men säkert. 04 september 2009

Posted by Emma Kastell in Inne, Renovering, Ute.
add a comment

För några dagar sedan hjälpte Arvid oss att måla så nu är inte längre uterummet bajsbrunt: varken utvändigt eller invändigt. Nu är det rött. Falurödfärgrött och det är jättesnyggt trots att Henrik blir svart i ögonen av avund varje gång han ser Joakims stuga som nu är blankt cuprinolröd på kortsidan.

Linus kom också förbi och popnitade (heter det så?) någon typ av fönsterbläck som inte är ett fönsterbläck utan ett bläck som sitter under ytterdörren. Det ramade in dörren så att det blev riktigt snyggt.

Toalettfönstret blev också kantat av vita brädor.

Nu är stugan nästan färdig utvändigt och det börjar se riktigt fint ut även om det fortfarande inträffar att man får rusa ut i storm och regn och dra i presenningar och klamra sig fast i stuprör för att inte vattnet skall rinna in under stugan. Och nu känns det som att hösten är här på riktigt och Henrik är tröttare än förr och Henriks mamma tror att vi snart skall lämna stället och flytta in till stan.

Men icke sade nicke. Stugan blir lika lite av med oss som vi blir av med den. Och snart, snart, kommer nog den dagen då vi kan börja sätta gipsskivor i sovrummet och bygga en sängstomme och göra allt det där som jag har längtat efter sedan den första biten fjällpanel slets av från utsidan av stugan. Och någon gång till vintern har vi en nästan färdig stuga. Kanske.