jump to navigation

Nu går vi i ide 15 oktober 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
add a comment

Nu i veckan var Henrik i stugan och kopplade ut slangar och liknande för att inte rören skall frysa och han fyllde även en stor tank med vatten att ha till att kunna spola i toaletten och liknande. Kranvattnet är avstängt för vintern.

Det är ännu oklart hur mycket vi skall vara i stugan nu under hösten och vintern men säkert är i alla fall att vi kommer att vara där lite mer sällan nu. Bloggen kommer därför att inte uppdateras så ofta men kika gärna in här då och då i alla fall för att se om någonting nytt har lagts upp.

På återseende!

/Emma och Henrik

Annonser

Åh, herregud den är död! Och djävligt äcklig. 02 oktober 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
add a comment

Idag var det första gången som jag tog en av transporttjänsts åkeribilar till stugan. Annars brukar jag bara åka därifrån med den här fantastiska tjänsten som ersätter bussarna nu om hösten och även en del av bussturerna under sommaren. Chaufförerna är alltid trevliga men om man otur, vilket man för det mesta har, så sitter det redan en ovanligt pratglad äldre dam i bilen som minsann och dar – å det bestämdaste – anser att chauffören skall köra henne än hit, än dit, eftersom hon har glömt något eller säger att det är bättre att han stannar utanför just hennes stuga istället för de anvisade upphämtningshållplatserna.

Herregud, damer! Det är inte färdtjänst som ni åker!

”Kanske kan du stanna där framme vid bilen med röda lyktor? Jag brukar alltid bli avsläppt där!” gastade den inte allt för gamla damen efter att ha pratat nonsens i tio minuter med chauffören artigt svarade på hennes babbel.

”Det hade jag gärna gjort, men nu har jag ytterligare en kund i bilen”, svarade han. ”Och hon skall vidare.”

”Vart skall hon då? Till Hagavik? Det är ju alldeles i närheten!”

”Nej”, svarade jag. ”Jag skall till Norra …”

”Men Hagavik ligger ju norrut!” bet hon av.

”Jag skall inte till Hagavik.”

”Jag vill inte bli släppt här”, fräste hon. ”Jag har ju dramaten med mig och det är sååå jobbigt att gå med den. Jag brukar aaalltid bli släppt längre fram.”

”Det är väl ingen fara”, svarade chauffören. ”Man blir så stel av trädgårdsarbete. Du kan ju behöva lite motion!”

Ibland kommer det så där oväntat. Man vet att man inte borde men man kan ändå inte stoppa det. Det bubblar och fräser och vill bara komma ut och ju mer man försöker att hindra det, desto värre blir det:

Jag brast ut i ett asgarv.

”Se där”, svarade chauffören. ”Nu skrattar Emma åt dig också.”

Kvinnan i 65-årsåldern antog en min som om hon hade satt i sig en halv flaska ättika och sedan kom en storm av oförskämdheter flygande. Chauffören ville helst släppa av henne på studs men är man åkare så är man. Jag har nog aldrig förut sett någon stanna så perfekt, så nära hållplatsen, men inte en millimeter för långt än vad som verkligen behövdes.

Kylan var isande när jag klev av bilen. Jag noterade att löven redan hade skiftat färg och fallit i gulbruna högar till marken. På en del buskar satt små förtorkade blad som russin på grenarna. Solen silades genom det gulgrönröda grenverket och det var vackert. Det var vackert och romantiskt men vinden som drog genom mitt hår var rå och kylig. Som tur var hade jag tagit på mig vintermundering och jag tvingades knäppa översta knappen i duffeln och dra upp luvan över huvudet för att inte frysa halvt ihjäl. Så småsprang jag över grusgången och så: smack!

En liten, stelfrusen mus med uppdragna framtassar och styv svans låg där alldeles död under min sko. Den hade legat på marken länge. Ögonen var slutna; pälsen tilltufsad och såg nästan avskavd ut på sina ställen. Jag vände mig om och kräktes i en buske.

Femton dagar kvar … 01 oktober 2009

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
add a comment

Från havet drar nu de första isande vindarna inemot land och himmelen har mörkats av en gråtung kupol som får varje levande själ andas melankoli och trasas sönder inifrån av den håglöshet som bara kung höst kan sprida.

De kortare dagarna har börjat tära på mig och jag vet att snart, snart är den riktiga hösten här. Då kommer varje träd att målas i rött och gult och brunt och jag vet att jag kommer under ett litet kort tag glädjas av naturens skiftningar och jag kommer att bli flummig och skriva dåligt romantiska dikter och dra fram akvarellådan och måla tavlor samtidigt som jag stirrar mig blind på virvlande löv och fylls av otäck eufori. Sedan säger det kaboom! Vips har jag huggtänder och gör allt vad jag kan för att inte råka slita Henrik i små, små stycken.

Hösten är min börda. Mörkret tar kol på mig och om femton dagar stänger de av vattnet till stugan och man tvingas lysa sig fram med ficklampa till vintervattenbrunnen och bära vattendunkar längs frostknastrande grusgångar.

Det där senare kanske vi slipper, men ändå: jag kan i alla fall inte låta bli att tänka tanken. Jag vet hur jag blir när mörkret tär min själ och hur skall det då bli i stugan där man inte kan skönja en tillstymmelse av ljus så fort solen har gått ned?

Jag kommer att bli bästa kompis med Henriks starka bygglampa. Jag räds inte mörkret men eftersom jag blir blind av det blir allt så jobbigt. Och på grund av det blir jag säkert drabbad av det som så käckt kallas för ”vinterdeppighet” i media.