jump to navigation

Nyår och vattenläcka 24 januari 2011

Posted by Emma Kastell in Uncategorized.
add a comment

Strax innan klockan fem på morgonen den 1 januari ramlar vi in i lägenheten efter en lång nyårsnatt. Jag hinner inte mer än att ta av mig skorna innan jag hör Henrik utstöta ett avgrundsvrål inifrån köket.

Kvällen och natten med många kontraster började hos Anders och Nina i deras vackra lilla hus i Skabersjöby.

En stilla middag med många skratt och god mat och skålande i isande vindar där ingenting annat än tomtebloss ville brinna i stormen trots idoga försök från grabbarna och deras raketer. Ett par brinnande vedkubbar utanför dörren satte rätt stämning på kvällen och den där barndomsdrömmen om ett hundra år gammalt hus med knarrande brädgolv och järngrindar gjorde sig åter påmind.

Kring tvåtiden betalade vi en påg från byn för att köra oss in till stan och vi landade på en blöt fest hos Joel. Vi skrålade till Ulla Billquist och Jussi Björling, diskuterade krig och politik, hade allsång till gamla skillingtryck och rockade loss till allehanda musik på Spotify och Youtube. Glada i hågen sätter vi oss i en taxi och far då hemåt.

”Vad i helvete?” Jag trycker på strömbrytaren i köket och nu ser jag vad Henrik vrålar om. Han står där mitt på köksgolvet och plaskar runt i centimeterdjupt vatten. Våra blickar söker runtom i köket. Var kommer vattnet ifrån? Har diskmaskinen läckt? Nej. Har dörren till frysen stått öppen? Nej.

”Vafan!” Henrik för handen mot huvudet och tittar upp, snubblar ett bar steg bakåt och så ser vi. ”Vad i helvete!” Det droppar genom taklampan, nej, nu strilar det vatten rakt genom taklampan. Det blixtrar till i glödlampan och vi skyndar oss att släcka.

I strumplästen springer, halkar, skyndar jag mig ned för trappan; stannar upp, fumlar med telefonen ett ögonblick och slår sedan numret. Journummer för akuta vattenläckor står det på anslaget intill porten i trapphuset. Jag ringer men personen i andra änden klickar bort mig. Jag ringer igen och blir åter avvisad. Slår jag fel nummer? Nej, nu kommer jag fram.
En trött person svarar. Jag anger mitt namn och adress.

”Det rinner vatten rakt in i vår lägenhet!” ropar jag och förklarar. Det blir tyst i den andra ändan. En sluddrande, berusad röst svarar något obegripligt. Åh, helvete! Jag måste ha ringt fel! Jag ber om ursäkt och lägger på; ringer igen. Samma röst svarar. Nej, det är rätt. Visst är han jour för vattenläckor.

”Men herregud, karl! Du är ju berusad!” utbrister jag och hör hur jag låter som en hemmafru i en svartvit pilsnerfilm. Han hostar till.

”Bearoosad? Naj, full e ja ente. Baua tlött.” Han är så full att man knappt förstår vad han säger. ”Det är bara för att det regnar som du har vatten i köket”, säger han och lägger på. Jag ringer åter igen.
”Regnar in?” vrålar jag rakt ut i luften. ”Det är förhelvete minusgrader ute och det snöar inte ens!” Min röst studsar mot väggarna i trapphuset; jourhavande vattenläckskille blir tyst. Han verkar ha somnat igen. Jag ryter i luren och han säger att jag skall gå ned i källaren. I taket finns huvudkranen och den skall jag stänga av. Henrik följer mig ned. Hade jag varit ensam hade jag inte nått upp ens om jag hade stått på en stol men nu räcker inte ens en 183 cm lång karl till. Det är kranar och rör överallt i taket. Killen i telefonen kan inte redogöra för vilken som skall vridas på.

”Vrid på alla”, säger han och så får ett helt kvarter vattnet avstängt i flera timmar framåt.

Annonser