Vi är tillbaka! 28 april 2012

”Vi kanske ska uppdatera bloggen snart?” har Henrik frågat nu allt för många gånger. Fast nu är det ju inte Henrik som sitter vid tangentbordet även om han mer än gärna lägger sig i hur och vad jag skriver om.

Det var svårare än jag minns att sitta i lägenheten och blogga om stugan i efterhand. Den bärbara datorn fick jag nämligen ett psykbryt över och slog sönder i raseri för något år sedan så nu är vi utan dator i stugan.

TV är vi utan sedan en vecka tillbaka.

Det är över ett år sedan som vi flyttade in i vår lägenhet. Då bestämde vi oss att vi skulle vara utan tv eftersom vi aldrig tittar på den ändå. Det har gått över förväntan och jag saknar den inte alls – så när vi var i besök i stugan för en vecka sedan så åkte stugans TV ut den med. Oj! Så stort och rymligt det blev!

Vi påtade lite i trädgården och passade på att möblera om eftersom vi inte hade någon TV att ta hänsyn till. Så satt jag där i soffan och njöt av att stugan kändes så stor och fin efter ommöbleringen. Klockan var halv åtta på kvällen och vi hade väl egentligen tänkt åka hem men så tittade jag på de fula bruna listerna och de fula bruna fönstren som vetter in mot sovrummet.

”Du, Henrik!” ropade jag. Har vi någon lackfärg?”

”Ja”, svarade han. ”Varför undrar du? Vi har blågrå lackfärg, tror jag.”

”Jag tänkte att man kanske skulle måla fönstren”, svarade jag.

Han stannade upp mitt i ett steg. Armarna föll tunga längs sidorna. Ansiktet förvred sig i en underlig grimas.

”Nu?”, sade han. ”Menar du att du ska måla just precis nu?” Jag svarade honom inte. ”Ja, det är klart att du menar det”, tillade han med en uppgiven suck. ”Jag går ut och klipper gräset.”

Så startade då projekt: har man inte jobb så skapar man jobb.

Det var roligt att måla lister och fönster ungefär en och en halv kväll. Henrik målade med väggfärg över min sedan tidigare misslyckade lasering av väggpanelen. Den blev i alla fall vit och fin. En dörrpost och ett och ett halvt fönster är numer blågrå eller möjligtvis MFF-blåa. Vi vet inte riktigt vad det är för färg eftersom vi båda arbetar alldeles för sent på kvällarna vilket resulterar i att vi tvingas måla lister när mörkret har fallit över stugan.

Jag ryser när jag tänker på att resultatet troligtvis ser katastrofalt ut i juni när solen faktiskt skiner efter en lång arbetsdag.

Ett brunnslock 24 februari 2011

Tänk så många saker, skyltar och hus som man går förbi varje dag utan egentligen se. Jag ser staden med nya ögon nu. Varje hus känns så skitigt, på gatorna ligger skräp, det är klotter överallt … allt sådant ser jag nu när jag inte längre går där varje dag.

Idag traskade jag runt i byn. Vi har gjort det många gånger sedan vi flyttade hit. Sakta men säkert börjar man hitta överallt, lära sig gatunamn och genvägar. Sakta men säkert börjar man känna sig som hemma.

Idag, när jag var på väg hem från  bussen, upptäckte jag något som jag inte har lagt märket till tidigare. Det kan låta banalt och är egentligen inget jätte-wow, om man säger så, men det fick mig att reagera och jag stannade mitt på torget och glodde rakt ned i marken. Där, förut begravt i snö, fanns ett brunnslock. Det var visserligen ett helt vanligt brunnslock men ändå helt annorlunda. Locket hade nämligen ett annat kommunmärke än vad jag är van vid att se på just brunnslock.

En något försenad aha-upplevelse slog mig: Just, fan, jag bor i en annan kommun nu! (Som om jag inte hade fattat det tidigare. Hehe)

Mintgrönt – antikvitt – blått – kritvitt … sen då? 22 februari 2011

Vi börjar med lite positiva nyheter: den gamla lägenheten är äntligen såld! Till underpris i och för sig, och med vår dubbelsäng och takfläkt och min älskade etanolkamin på köpet, men ändå såld. De nya ägarna flyttar in när köket är fixat men det lär nog dröja för nu när de äntligen var färdiga så har de slarvat till förbannelse så det blir till att tjata och gnata på det också – som om det inte vore nog med allt annat.

Ibland funderar jag på om jag har valt fel yrke och den enda anledningen till det är att jag däckar av feber alldeles för ofta. Snoriga, men ack så söta, förskolebarn är en dålig kombination när man har ett immunförsvar som sprängs i luften och blir ickeexisterande efter några nysningar där man riktigt ser hur bacillerna far runt i luften och träffar mig som en kalldusch rakt i ansiktet. Feber igen alltså och Henrik kved och vred sig i ångest igår när de senaste veckornas antydning till förkylning helt plötsligt verkade bryta ut på mig. Jag har nämligen en tendens att smitta honom varenda gång. Förr blev han förvånad om han fick en förkylning en gång om året; numer tar det ett par dagar och sedan ligger han som en bakteriefylld grönsak i sängen lagom till att jag är frisk och på benen igen.

Nu har jag sovit i 20 timmar och febern verkar vara borta även om jag inte känner mig särskilt mycket friskare för den sakens skull.

För ett par dagar sedan fick vi ett plötsligt och väldigt konstigt ryck som vi snabbt fick ångra.

Den ena långväggen i det stora sovrummet är täckt med fönster, balkongdörr, element och utanpåliggande rör. Det är ingen lätt match för amatörmålare somvi. Således beslutade vi att vi skulle låta bli att tapetsera den väggen och istället måla över den äckelmintgröna färgen med antikvit beckersfärg istället. När såväl var gjort upptäckte vi att det inte alls blev så snyggt eftersom Henrik hade målat taket någon dag tidigare. Väggen såg smutsgul ut och blir det inte djävligt mycket vitt eftersom tapeten går i vita nyanser?

Jag får faktiskt skylla på Henrik här. Utan min vetskap började han måla väggen i den blå färgen som vi skulle målat kökspanelen i stugan med (fast aldrig kom så långt). Det blev inte bra men har man börjat måla så har man, så jag fortsatte. Och fult blev det!

Henrik fick slå undan sina tankar på en varm skön säng och lite pizza efter en några mils helvetesfärd på motorcykel i minusgrader (ja, vi har ju sagt upp mc-platsen) igår och köra tillbaka ett par mil till för att åka till Bauhaus och köpa väggfärg. Kritvit färg blev det den här gången och Henrik strök på det första lagret igår när jag låg och sov.

Oj, så blått det blev!

Så nu har vi alltså gått från mintgrönt till antikvitt till blått till kritvitt och vi vet fortfarande inte vilken färg vi skall ha på den där förbannade väggen – och den nya tapeten är ju ingen höjdare heller, som ni ser, men den börjar vi vänja oss vid nu så den behåller vi i några år till innan vi bestämmer oss vad vi ska göra. (Vi har ju faktiskt inte ens bestämt om vi ska sova i det här rummet eller inte än)

Det tär på oss … 15 februari 2011

Efter tre dygn i nya lägenheten upptäckte vi att kyl och frys var sönder. Det fick bli till att slänga all mat som vi hade köpt dagen tidigare. Igår lagade de äntligen eländet så nu kan vi börja laga mat på riktigt. Just nu har vi världens snyggaste matbord:

Ett riktigt matbord med sex stolar hittade vi på Müllers Möbler i Vellinge. Det vill vi ha! Men först måste målarna spackla väggar och måla om tak och väggarna i vardagsrum/kök i nya lägenheten. Hela skiten är fuskbyggt och ser fördjävligt ut.

Vi har tapetserat tre våder i stora sovrummet. Tapeten var inte alls så snygg som den såg ut i affären och både jag och Henrik är trötta på det mesta just nu. Den gamla lägenheten står fortfarande osåld och med en stor avfuktare, en massa hål i taket och en stor plastbubbla i köket.

Den äckelmintgröna färgen i det stora sovrummet i den nya lägenheten är i alla fall så gott som borta på en vägg just nu, men vi tar det så långsamt att vi skräms av det själva. Aldrig någonsin har ett rum stått halvmålat i över en vecka.

Jag är trött på vinterkylan som viner genom ben och märg. Jag vill bara ha sommar och ljus och lägger därför upp några bilder från midsommar nu senast:

Bara problem. 07 februari 2011

Andra dagen i nya lägenheten.

Först retade vi oss mest på spackelmissarna. Målaren som var här var övertygad om att det inte är en yrkesman som har målat, trots att det är sagt att det är så. Anledningen till att vi anlitade honom var att förre ägaren helt plötsligt ville ha tillbaka fästet till teven som hade suttit på väggen. Han hade sagt att vi kunde behålla det men när vi väl hade fått nycklarna ville han ha tillbaka fästet. Fyra hål stora som femkronor och en del av tapeten följde med när vi skruvade ned fästet. Således måste vi måla på ovanvåningen trots att vi inte hade tänkt göra så.

I alla rum har golven glipor och lister är för små eller sitter snett, trots att lägenheten bara är fyra år gammal, och att det skall vara yrkesmän som har gjort allt. Det är sådant som man inte ser när man går på visning i en lägenhet full med möbler och visst har vi retat oss lite men inte mer än att vi har klarat av det. Hållaren till duschen är sönder och tvålkoppen som är fastskruvad i väggen trillade av igår, då började vi reta oss lite mer.

Idag visade det sig att lampan i badrummet inte går att skruva fast rakt eftersom hålen sitter fel. Henrik skruvade och fixade och svor och jag gick till kylen för att hämta en öl som vi skulle dela. Varken kyl eller frys verkar fungera. Vi sätter oss på golvet, svär och ögonen tåras av ilska. Henrik ser sig om, stirrar på listen under diskmaskinen och hasar sig bort dit.

”Fan vad konstigt det ser ut”, säger han och tar tag i den. Listen lossnar. ”Faaan!”

Vi sätter oss på golvet igen.

”Vad tittar du på?” frågar Henrik.

”På eluttagen”, säger jag. ”De sitter snett nästan överallt.” Vi har över 10 eluttag bara i vardagsrummet, minst dubbelt så många i övriga lägenheten. Henrik drar fram skruvmejseln.

Nästan inget av eluttagen är fastskruvade i väggen. Nästan alla sitter löst.

Ovanpå allt hade förra lägenhetsägaren en andrahandshyresgäst. Hyresgästen vägrar göra adressändring. Han hämtar sin post i vårt postfack genom att ”stoppa in sina små händer och fiska upp breven.” Inte ens jag kan fiska upp några brev från det postfacket och jag har djävligt små händer.

Var fan ska det här sluta?

Första natten i nya lägenheten 06 februari 2011

Jag fick äran att först öppna porten till nya lägenheten.

”Hallå!” ropar Henrik när han öppnar ytterdörren. Han ropar ”Hallå!” i alla rum han går in i. Jag inviger toaletten och Henrik fortsätter att ropa ”Hallå!”

”Det här är ju inte klokt”, hör jag honom säga från ovanvåningen. ”Här går jag omkring och pratar för mig själv.”

I många timmar gick vi från rum till rum. Pratade, ritade och skrev på planlösningarna. Fortfarande vet vi inte riktigt vad vi skall ha i de båda sovrummen på bottenvåningen.

Första natten i nya lägenheten. Henrik inviger med en starköl.

Nyår och vattenläcka 24 januari 2011

Strax innan klockan fem på morgonen den 1 januari ramlar vi in i lägenheten efter en lång nyårsnatt. Jag hinner inte mer än att ta av mig skorna innan jag hör Henrik utstöta ett avgrundsvrål inifrån köket.

Kvällen och natten med många kontraster började hos Anders och Nina i deras vackra lilla hus i Skabersjöby.

En stilla middag med många skratt och god mat och skålande i isande vindar där ingenting annat än tomtebloss ville brinna i stormen trots idoga försök från grabbarna och deras raketer. Ett par brinnande vedkubbar utanför dörren satte rätt stämning på kvällen och den där barndomsdrömmen om ett hundra år gammalt hus med knarrande brädgolv och järngrindar gjorde sig åter påmind.

Kring tvåtiden betalade vi en påg från byn för att köra oss in till stan och vi landade på en blöt fest hos Joel. Vi skrålade till Ulla Billquist och Jussi Björling, diskuterade krig och politik, hade allsång till gamla skillingtryck och rockade loss till allehanda musik på Spotify och Youtube. Glada i hågen sätter vi oss i en taxi och far då hemåt.

”Vad i helvete?” Jag trycker på strömbrytaren i köket och nu ser jag vad Henrik vrålar om. Han står där mitt på köksgolvet och plaskar runt i centimeterdjupt vatten. Våra blickar söker runtom i köket. Var kommer vattnet ifrån? Har diskmaskinen läckt? Nej. Har dörren till frysen stått öppen? Nej.

”Vafan!” Henrik för handen mot huvudet och tittar upp, snubblar ett bar steg bakåt och så ser vi. ”Vad i helvete!” Det droppar genom taklampan, nej, nu strilar det vatten rakt genom taklampan. Det blixtrar till i glödlampan och vi skyndar oss att släcka.

I strumplästen springer, halkar, skyndar jag mig ned för trappan; stannar upp, fumlar med telefonen ett ögonblick och slår sedan numret. Journummer för akuta vattenläckor står det på anslaget intill porten i trapphuset. Jag ringer men personen i andra änden klickar bort mig. Jag ringer igen och blir åter avvisad. Slår jag fel nummer? Nej, nu kommer jag fram.
En trött person svarar. Jag anger mitt namn och adress.

”Det rinner vatten rakt in i vår lägenhet!” ropar jag och förklarar. Det blir tyst i den andra ändan. En sluddrande, berusad röst svarar något obegripligt. Åh, helvete! Jag måste ha ringt fel! Jag ber om ursäkt och lägger på; ringer igen. Samma röst svarar. Nej, det är rätt. Visst är han jour för vattenläckor.

”Men herregud, karl! Du är ju berusad!” utbrister jag och hör hur jag låter som en hemmafru i en svartvit pilsnerfilm. Han hostar till.

”Bearoosad? Naj, full e ja ente. Baua tlött.” Han är så full att man knappt förstår vad han säger. ”Det är bara för att det regnar som du har vatten i köket”, säger han och lägger på. Jag ringer åter igen.
”Regnar in?” vrålar jag rakt ut i luften. ”Det är förhelvete minusgrader ute och det snöar inte ens!” Min röst studsar mot väggarna i trapphuset; jourhavande vattenläckskille blir tyst. Han verkar ha somnat igen. Jag ryter i luren och han säger att jag skall gå ned i källaren. I taket finns huvudkranen och den skall jag stänga av. Henrik följer mig ned. Hade jag varit ensam hade jag inte nått upp ens om jag hade stått på en stol men nu räcker inte ens en 183 cm lång karl till. Det är kranar och rör överallt i taket. Killen i telefonen kan inte redogöra för vilken som skall vridas på.

”Vrid på alla”, säger han och så får ett helt kvarter vattnet avstängt i flera timmar framåt.