Nu har första advent passerat och vi har gett oss på att julpynta.

Efter de två senaste årens julpyntskalabalik som har låtit ungefär så här: ”Du får INTE sätta upp de där tomtarna. De är skitfula”, till ”Nejnejnej, vad gör du? Är du helt f*cking störd? De där kan du inte sätta upp!”, till ”Om du sätter upp den där så tror jag nästan, nästan att jag är beredd på att fira jul någon annan stans”, ”Jag orkar inte med det här. Nu går jag!”, så har Henrik tagit saken i egna händer.

Vi skulle alltså julpynta i söndags men när jag dök ned i papperskassarna så – fanns knappt något julpynt kvar.

Jätteskönt, tyckte jag. Jätteskönt, tyckte nog Henrik också. Men nu var det alltså första advent och vi hade inget julpynt kvar bortsett från toppen av en en gång för längesedan fullsize plastgran, en julslinga och en elektrisk ljusstake. Så vad göra?

Ekohallen är det bästa stället på jorden. Henrik stod vid verktygen och jag stod vid julsakerna och allt var frid och fröjd. Fast nu råkar det ju faktiskt vara så att min käre sambo egentligen har en liten inredningsbög gömd långt, långt, där inne i bröstet. Även om den inte syns så ofta. Så det var bara för Henrik att slita sig ifrån verktygen och sen tog det bara en kvart och sedan hade vi i alla fall julsaker till halva lägenheten. Resten skall vi köpa om en vecka eller två, när julen är lagom nära. Och givetvis skall vi ha en stor, präktig plastgran som skall ersätta den stackars spretige sate till julgranstopp som ändå, trots allt, är ganska charmig.

Den konformade ljusformationen som syns i bakgrunden blev vi helförälskade i och köpte direkt. Och det var tur det för ett par dagar senare, när vi kom tillbaka till butiken, så var alla slut. På bilden till höger sitter Henrik vid bänkskivan som blev till datorbord och skärmen hamnade på väggen, som jag har skrivit om tidigare. Riktigt smart och platssparande.

Varför ha en tråkig adventsljusstake med vitmossa och flugsvampar i plast när man kan ha fina blockljus med motiv av snöflingor istället?

Mysbelysning

Svart julstjärneliknande kreation

Den här har jag ingen som helst aning om varför jag köpte. Blev nästan gråtfärdig när jag kom hem, men efter att ha plockat bort en stor rosett och guldsprayade kottar och petat dit tre värmeljushållare så blev den uthärdlig i alla fall.

Och så har vi då den stackars saten till jugranstopp. Men visst är den lite charmig ändå? Hm … jag vet inte varför men jag tycker att den här julgranstoppen ser ut att heta Herbert. Nåja. Här kommer ännu en bild på gamle Herbert:

För att citera min älskade sambo: ”Det kan inte bli bättre: hon kan i alla fall diska till skillnad från dig!”

Jag: ”Vem?”

Henrik: ”Min nya älskling. Hon tjatar inte, kostar mindre i drift och gör det man vill utan att klaga och gör det dessutom direkt och fullföljer arbetet genom att torka efter sig!”

”Vad?!”

”Helt underbart är det! Jag fattar inte varför jag inte lät henne flytta in för 13 år sedan när jag köpte lägenheten.”

Och nu har vi precis övningskört med Henriks nya älskling – och min också för den delen! Hon funkar prima, så nu har vi fyllt henne och hon dansar rytmiskt och sjunger till det värsta heavy metal-bandet på marknaden. Fast det gör ju inget. Disken blir ju ren i alla fall.

Sedan har vi suttit allt för länge med ett provisoriskt stativ byggt av en pall och av högar med Henriks olästa deckarböcker för att få den perfekta bilden på en levande brasa. Tro mig, det är inte lätt och bilden nedan var det bästa vi lyckades åstadkomma innan vi gav upp. Inte allt för pjåkigt, trots allt.

Lite smygreklam: diskmaskinen köptes på:Beko vitvaror. Snorbilligt eftersom de säljer ut märket.

I brist på bättre bild: Här är vår nya kamin – i lägenheten!

Visst saknar man väl stugan lite så här nu framåt senhösten men där är mörkt och ruggigt och vattnentillgången hann vi ju inte riktigt med att ordna innan densamma stängdes av inför vintern. Nu sitter vi ändå här i vår älskade lägenhet och har sakta men säkert börjat inse fördelarna med att inte bo i ett vinternedsläckt stugområde där över 600 med folk bebodda stugor har reducerats till ett par handfulla.

Här i stan har vi nära till det mesta och till alla vänner men efter att ha tillbringat månader med att måla, spackla, skruva, såga, inreda och installera så kliar det givetvis i fingrarna, inte bara på Henrik utan även på mig.

Så vad göra?

Henrik lade an ett nervöst fnitter när han kom på mig med att surfa runt på inredningssajter och bläddra i designtidningar med alldeles för dyra prylar.

”Åh nej, börja nu inte igen! Bort, bort; gå bort från datorn!” utbrast han och sedan pang bom, så var vi båda igång igen.

”Sätta mosaik i köket?”

”Blir det verkligen så bra, tror du? Men byta skåpsluckor?”

”Nej, de är väl inte så gamla?”

”Nja, kanske inte.”

”Lägga nytt golv i halvrummet?”

”Är du inte klok?!”

”Tapetsera om vardagsrummet då? Eller det är kanske för mycket?”

”Vi ska kanske göra något mindre? Byta gardiner?”

”Ja! Diskmaskin?”

”Givet! Något mysigare? Etanolkamin?”

Strax innan vi flyttade in i stugan hamnade det gigantiska datorbordet på vinden. En nedfällbar ekskiva blev fäst i väggen i halvrummet och datorskärmen monterades på väggen medan själva datorn placerades i klädkammaren. Byrån som har stått mot ena väggen flyttades några meter bort.

Nu i brist på stugrenovering så har byrån farit in i sovrummet. Trångt? Javisst! Men snyggt. Och så blev det blocketsökningar till leda och nu har vi två snygga nattygsbord för 350 kronor som matchar sängen och garderoben och den nyligen till sovrummet inflyttade byrån.

En oinkopplad diskmaskin hade vi sedan tidigare men i ett skåp satt ett ondskefullt gasrör som ingen, varken Eon eller bostadsrättsföreningens ordförande, kunde svara på hur vi skulle kunna ta bort så det satte käppar i hjulet. Förra veckan köpte vi en ny litet smalare diskmaskin enormt billigt så nu står den där vit och ståtlig men ännu inte helt inkopplad.

En vackert brinnande etanolkamin, som kostar mer än 40 kr/timme att elda i, lyckades jag inhandla på Jula för en månad sedan. i den premiäreldade vi i dag efter stark insats från Hans som vi lyckades övertala att köpa spisbränsle eftersom vi varit alldeles för lata för att göra det själv efter att Henrik och Mike monterat kaminen för några dagar sedan.

Tack till Hans som köpte bränsle och till Mike som hjälpte till att installera den!

Och ett extra stort tack till Henriks chef som lät honom ta ledigt i tio minuter för att rädda mig när jag stod på Jula med en nyinköpt kamin och insåg att det inte är direkt möjligt att sätta sig på bussen med en kartong som jag knappt kan lyfta.

Förhoppningsvis kan jag lägga upp fler bilder senare …

Nu i veckan var Henrik i stugan och kopplade ut slangar och liknande för att inte rören skall frysa och han fyllde även en stor tank med vatten att ha till att kunna spola i toaletten och liknande. Kranvattnet är avstängt för vintern.

Det är ännu oklart hur mycket vi skall vara i stugan nu under hösten och vintern men säkert är i alla fall att vi kommer att vara där lite mer sällan nu. Bloggen kommer därför att inte uppdateras så ofta men kika gärna in här då och då i alla fall för att se om någonting nytt har lagts upp.

På återseende!

/Emma och Henrik

Idag var det första gången som jag tog en av transporttjänsts åkeribilar till stugan. Annars brukar jag bara åka därifrån med den här fantastiska tjänsten som ersätter bussarna nu om hösten och även en del av bussturerna under sommaren. Chaufförerna är alltid trevliga men om man otur, vilket man för det mesta har, så sitter det redan en ovanligt pratglad äldre dam i bilen som minsann och dar – å det bestämdaste – anser att chauffören skall köra henne än hit, än dit, eftersom hon har glömt något eller säger att det är bättre att han stannar utanför just hennes stuga istället för de anvisade upphämtningshållplatserna.

Herregud, damer! Det är inte färdtjänst som ni åker!

”Kanske kan du stanna där framme vid bilen med röda lyktor? Jag brukar alltid bli avsläppt där!” gastade den inte allt för gamla damen efter att ha pratat nonsens i tio minuter med chauffören artigt svarade på hennes babbel.

”Det hade jag gärna gjort, men nu har jag ytterligare en kund i bilen”, svarade han. ”Och hon skall vidare.”

”Vart skall hon då? Till Hagavik? Det är ju alldeles i närheten!”

”Nej”, svarade jag. ”Jag skall till Norra …”

”Men Hagavik ligger ju norrut!” bet hon av.

”Jag skall inte till Hagavik.”

”Jag vill inte bli släppt här”, fräste hon. ”Jag har ju dramaten med mig och det är sååå jobbigt att gå med den. Jag brukar aaalltid bli släppt längre fram.”

”Det är väl ingen fara”, svarade chauffören. ”Man blir så stel av trädgårdsarbete. Du kan ju behöva lite motion!”

Ibland kommer det så där oväntat. Man vet att man inte borde men man kan ändå inte stoppa det. Det bubblar och fräser och vill bara komma ut och ju mer man försöker att hindra det, desto värre blir det:

Jag brast ut i ett asgarv.

”Se där”, svarade chauffören. ”Nu skrattar Emma åt dig också.”

Kvinnan i 65-årsåldern antog en min som om hon hade satt i sig en halv flaska ättika och sedan kom en storm av oförskämdheter flygande. Chauffören ville helst släppa av henne på studs men är man åkare så är man. Jag har nog aldrig förut sett någon stanna så perfekt, så nära hållplatsen, men inte en millimeter för långt än vad som verkligen behövdes.

Kylan var isande när jag klev av bilen. Jag noterade att löven redan hade skiftat färg och fallit i gulbruna högar till marken. På en del buskar satt små förtorkade blad som russin på grenarna. Solen silades genom det gulgrönröda grenverket och det var vackert. Det var vackert och romantiskt men vinden som drog genom mitt hår var rå och kylig. Som tur var hade jag tagit på mig vintermundering och jag tvingades knäppa översta knappen i duffeln och dra upp luvan över huvudet för att inte frysa halvt ihjäl. Så småsprang jag över grusgången och så: smack!

En liten, stelfrusen mus med uppdragna framtassar och styv svans låg där alldeles död under min sko. Den hade legat på marken länge. Ögonen var slutna; pälsen tilltufsad och såg nästan avskavd ut på sina ställen. Jag vände mig om och kräktes i en buske.

Från havet drar nu de första isande vindarna inemot land och himmelen har mörkats av en gråtung kupol som får varje levande själ andas melankoli och trasas sönder inifrån av den håglöshet som bara kung höst kan sprida.

De kortare dagarna har börjat tära på mig och jag vet att snart, snart är den riktiga hösten här. Då kommer varje träd att målas i rött och gult och brunt och jag vet att jag kommer under ett litet kort tag glädjas av naturens skiftningar och jag kommer att bli flummig och skriva dåligt romantiska dikter och dra fram akvarellådan och måla tavlor samtidigt som jag stirrar mig blind på virvlande löv och fylls av otäck eufori. Sedan säger det kaboom! Vips har jag huggtänder och gör allt vad jag kan för att inte råka slita Henrik i små, små stycken.

Hösten är min börda. Mörkret tar kol på mig och om femton dagar stänger de av vattnet till stugan och man tvingas lysa sig fram med ficklampa till vintervattenbrunnen och bära vattendunkar längs frostknastrande grusgångar.

Det där senare kanske vi slipper, men ändå: jag kan i alla fall inte låta bli att tänka tanken. Jag vet hur jag blir när mörkret tär min själ och hur skall det då bli i stugan där man inte kan skönja en tillstymmelse av ljus så fort solen har gått ned?

Jag kommer att bli bästa kompis med Henriks starka bygglampa. Jag räds inte mörkret men eftersom jag blir blind av det blir allt så jobbigt. Och på grund av det blir jag säkert drabbad av det som så käckt kallas för ”vinterdeppighet” i media.

Precis som jag skrev i förra inlägget så saknade jag aldrig stugan när jag var i lägenheten nu i veckan. Det var nästan som att jag inte ville åka därifrån. Det är lite skrämmande faktiskt, eftersom vi har planerat att bo i stugan även till vintern. I början av sommaren var det tvärtom. Jag kände mig instängd när jag var i lägenheten eftersom man var ute hela tiden, men nu så är det ju oftast alldeles för kallt för att sitta ute.

Den största fördelen med att vara i lägenheten är att lägenheten är mer rymlig. Det känns inte som att vi går in i varandra hela tiden på samma vis som vi gör i stugan. Ändå är det inte så stor skillnad mellan storleken på stugan och storleken på lägenheten. Stugan är ju ändå på nästan 50 kvm med sovrummet inräknat. Den stora skillnaden är nog egentligen att kvadratmetrarna är fördelade annorlunda i lägenheten jämfört med stugan. I stugan har vi både större kök och större badrum än i lägenheten. Det stjäl plats från övriga utrymmen, men å andra sidan så är det mycket lättare att laga mat i stugan än vad det är i lägenheten.

Som det ser ut just nu så har vi ju dessutom nästan två rum extra i lägenheten. Sovrummet i stugan är än så länge bara ett ”byggrum” och i lägenheten har vi ju även halvrummet som gör att jag kan sitta vid datorn och Henrik vid teven utan att vi stör varandra.

Däremot har vi ett ordentligt matbord i stugan som gör att man slipper sitta och äta i soffan. Det skall jag råda bot på vad gäller lägenheten. Jag lyckades att få Henriks hjälp att baxa in den överfulla byrån, som hittills har stått i halvrummet, in i sovrummet bredvid min sida av sängen. Det blev jättebra bortsett från att det är lite trångt mellan sängen och byrån, vilket gjorde att jag mer än en gång gick rakt in i byrån när jag skulle gå och lägga mig. Fast det kanske istället beror på att jag har nästintill obefintligt mörkerseende.

Nu är tanken att vi kanske skall ställa ett matbord på den sidan där byrån stod i halvrummet. Men det får bli nästa år, någon gång, när vi är mer färdiga med stugan än vad vi är nu.

I lägenheten har vi fått mögel i badrumstaket. Det är sådant som man inte vill ha när man har en stuga att renovera. Men nu är det som det är och det har också gjort att vi har tvingats vara i lägenheten för fixa istället för i stugan de senaste dagarna.

Det var rätt konstigt det här. Vi visste inte alls att vi hade mögel i taket för det luktade inte och det var heller ingen missfärgning någonstans. Istället började det hela för ett halvt år sedan ungefär, kanske mer, med att det såg ut som om takfärgen skrynklade ihop sig litet som om det var luftbubblor bakom färgen.

För någon vecka sedan ställde sig Henrik på badkarskanten och petade på en av de där bubblorna med en kniv.

”Emma, kom hit. Det är lite konstigt här i taket”, ropade han och fick tag i en flik av den sönderpetade bubblan. När jag gick in i badrummet stod han med något stort, vitt, platt i handen, ungefär i stil med en väldigt tunn vaxduk. Först förstod vi inte var det var för någonting. Henrik gissade att det kanske var någon sorts våtrumstapet som hade suttit i taket, men när hela inte lossnade, förstod vi att det var takfärgen som hade släppt i ett enda stort stycke. Då kom stanken.

”Fan, vad här luktar”, sade Henrik.

Odören var omisskännlig.

”Det är mögel”, svarade jag.

Så fick Henrik åka till sina föräldrar och låna stege och luftavfuktare, han åkte runt till olika färghandlar för att leta mögeldödande medel som man har i tak och han köpte ny takfärg. Badrummet luktade mögel och taket var spackelgrått och jag trodde att det skulle ta en smärre evighet att få det klart. Men Henrik är snabb. Det tog ett par dagar och nu har vi ett vitt tak i badrummet och noll procent mögeldoft.

När jag är i stugan, saknar jag aldrig lägenheten och nu när vi var i lägenheten, saknade jag inte heller stugan. Ändå var det ganska skönt att komma tillbaka till stugan idag. När man är i stan så tänker man knappt på allt trafikbuller och oväsen men så fort man kommer ut till stugan så känner man riktigt hur mycket lugnare man blir av att vara här. Pulsen går ner och man slås av tystnaden och den så mycket friskare luften.

Det var först när vi insåg att varken jag eller Henrik längre slår på radion så fort vi sätter oss i bilen som vi förstod hur skönt det är att bo ute på landet. Tystnaden är dyrbar och underbart härlig.

Det är en magisk stämning i stugan idag. Den är så annorlunda att jag omöjligt kan somna om och istället gjorde jag som alla andra normala människor: Jag klev upp när Henrik hade gått till jobbet; klädde mig, åt frukost och liksom bara önskade att jag kunde vara som alla andra och ha ett vanligt jobb att gå till. Istället simulerade jag att det var just det jag skulle göra och tänkte att nej, nu bannemej är jag skyldig att skriva ett blogginlägg! Men först – först måste jag se efter så att Joakim och Therese lever!

Solen står eldröd över himlen. Älvorna tar varandra i hand och dansar suckande över slätterna. De drar sin dimhöljda slöja över varje träd och över varje äng. De har strött sitt stjärnstoft över vår vildvuxna gräsmatta; över pläden som hänger över trädgårdsstolen och över Henriks tröja som vi glömde därute igår. Nu, när jag skriver om det här och ser allt detta ske genom glaset i altandörren, kan jag omöjligt låta tröjan ligga kvar. Jag kämpar en stund med det trasiga handtaget, får upp dörren, stannar för andra gången idag till vid termometern, betraktar den noga. Den har inte ändrat sig det minsta den senaste timmen.

Filten är alldeles för tung av dagg för att släpa in. Jag tar tag i tröjan och älvstoftet förvandlas till miljoner vattendroppar och kylan och vätan går in i varje por i mina fingrar, kyler min kropp likväl inifrån som utifrån.

Det är fem plusgrader ute. Det är 19 grader i stugan och gryningen är mäktig. Jag tvingar mig ut i kylan för fjärde gången men varken dimman eller solen som nu har färgat varje träd och blad i skimrande guld, fastnar i kameran. Kylan trasar sönder min kropp och mitt förnuft och jag tvingar mig in igen. Från fönstret betraktar jag naturens fantastiska skådespel där den stigande solen drar fukten ur pläden med sådan kraft att det ser ut som om det ryker från det filtade tyget. Jag längtar inte längre efter ett jobb. Om jag hade arbetat just nu hade jag aldrig fått uppleva det här.

Jag tänker att det nog bara är för mig som den här gryningen är magisk. Henrik har kontrollerat elementen och de fungerar. Jag har filttofflor och dubbla tröjor på mig och har tänt levande ljus överallt som hjälper till att dra upp värmen i stugan.

Joakim och Therese har ett renoveringsobjekt till badrum, utan varken innervägg eller isolering. De har inget varmvatten och i stugan har de bara ett enda fungerande element. För dem är nog inte just den är gryningen mäktig så jag har slängt iväg ett SMS till dem för att kolla hur de mår. Måtte de inte ha frusit ihjäl inatt.

I avsaknad av stämningsfull bild på gryningsdimma, finns här ovan istället en bild på en ”riktig” älva av den eminente John Bauer; här i illustration till Selma Lagerlöfs ”Bland tomtar och troll”, men i avsaknad av det litterära verket, kommer man istället till den elektroniska utgåvan av ”Bland troll och människor I” om man klickar på bilden. Lite folklore så här i sensommarens september, kanske? Bland annat berättelsen om bortbytingen rekommenderas varmt!

Nu verkar det som att Henrik har smittat mig. Jag har ont i halsen och är grymt trött hela tiden. Vi har sovit halva dagen, både han och jag, och nu sitter jag sömnlös med dunderhuvudvärk så här lagom till efter midnatt när man inget annat vill än att sova. Fast Henrik sover fortfarande.

Idag har vi i alla fall varit väldigt konstruktiva: Vi har tittat på två och en halv film och fyra avsnitt ”Förhäxad” från DVD-boxen som vi har lånat av Therese. Däremellan har vi sovit. Jag tror inte att jag har sett Henrik ta det så lugnt någonsin, inte ens när han har varit sjuk tidigare. Fast å andra sidan har jag aldrig varit med om att han har haft feber heller. Men nu ångar det om honom och hans temperatur drar upp värmen i stugan och termometern som brukar visa under 21°C, går upp med flera grader.

Det är lite halvläskigt faktiskt. Jag brukar alltid ta det med en nypa salt: alla dessa epidemier, pandemier och olika influensatyper som blir till spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna sisådär en gång om året. Men nu gör jag ingenting annat än att googla svininfluensa för Henrik har feber. Och det har han aldrig annars.